Valamo-klostrets brödraskap är öppet för vuxna manliga medlemmar av den ortodoxa kyrkan som inte har några världsliga band – till exempel underhållsberättigade barn. Den fysiska och särskilt psykiska hälsan bör också vara i gott skick, eftersom varje sökande till brödraskapet förväntas göra en betydande ansträngning och kunna anpassa sig till kraven från ett nära, reglerat och regelbundet samhällsliv.
Det finns många skäl att söka till klostret och de är personliga. Den viktigaste förutsättningen för att välja klosterlivet är dock ett uppriktigt klosterkallelse – en önskan att leva ett kristet kampliv i gemenskap, i enlighet med Guds vilja.
De som är intresserade av klosterliv kan kontakta klostrets ledare, arkimandriten Mikael, skriftligen. Det är dock viktigt för alla som planerar att gå in i ett kloster att komma ihåg att de ortodoxa, vid sidan av klosterutbildningen, också har ett annat lika krävande och respekterat sätt att leva i enlighet med kristna ideal att välja mellan: äktenskapet.
Den långa vägen till prästvigning
En person som planerar att gå in i ett kloster blir först bekant med klosterlivet genom att flitigt utföra olika lydnadsuppgifter som lydnadsbroder, eller novis. När lydnadsbrodern har anpassat sig väl till klostrets livsstil får han en välsignelse från klosterledaren att börja bära underkappan, bältet och huvudbonaden som kallas skufia, vilka är en del av munkens klädsel. Ett år eller två efter att han gått in i klostret kan lydnadsbrodern officiellt ansöka om medlemskap i brödraskapet. Hela brödraskapet röstar sinsemellan om medlemskap. Efter att ha blivit fullvärdig medlem i brödraskapet har den lydige brodern rösträtt på brödraskapets möten.
När det fastställts att den lydige brodern har en fast övertygelse om att förbinda sig till klosterlivet resten av sitt liv, och när han har accepterats som officiell röstberättigad medlem i brödraskapet, kan han prästvigas till munk i kåpa, i vilket fall han kläddes i en yttermantel och en beslöjad huvudbonad, en klobuk. Munkordinationen sker sedan vid en tidpunkt som abboten anser lämplig. När munken avlägger de sista klosterlöften lovar han att leva resten av sitt liv i celibat, lydnad och utan personlig egendom. I samband med prästvigningen får munken ett nytt namn, ett rosenkrans och en böljande mantel, eller mantius, som används i gudstjänster.
